Galdhøpiggen 2016

Första anhalten blir Spiterstulen, dit vi kommer på kvällen och efter att väg-, parkering- & campingavgifter är betalda, så blir det middag och ett tidigt godnatt.
Upp i ottan och med ganska mycket moln på himlen ger vi oss iväg efter frukost. Drygt 6 km uppförsbacke och 1300 höjdmeter ska avverkas. Svårt att gå fel i det här lämmeltåget av norrmän som med bla spädbarn och gammelmormor, glatt, likt bergsgetter skuttar raskt uppför, medans en annan känner hur orken tryter redan efter dom första 100 meterna, tungan börjar likt en slips att släpa i backen och andningen låter som om man precis sprungit klart ett maraton. Otroligt folk det där, norrmännen!

Men det är bara att släpa sig framåt ett steg i taget och när man efter ett tag ser tillbaka ner i Visdalen och vårat tält och bil bara kan ses som en prick, så börjar man känna sig duktig igen. Det förbättrade vädret gör också att allt känns mycket bättre. Man behöver inte törsta heller, eftersom kallt, friskt fjällvatten forsar fram lite överallt, så det är bara att fylla på flaskan och camelbakén när dom sinar.
Efter ett par timmars vandring, så tycker vi att det är dags för fika och det börjar redan kännas som man är uppe vid molnen, när man tittar ner i dalen och bergen runt omkring, men än återstår ett antal timmars vandring över sten, is & snö.

Så kommer man då upp på Svellnose och man ser Galdhøpiggen för första gången. En nerförsbacke, uppför Keilhaustopp, ytterligare en nerförsbacke och sen upp till nordens högsta bergstopp (beroende på hur man räknar, med eller utan snö/is). Snart framme.
På vägen upp tittar vi ut över glaciären Styggebrean, där vi ser mera lämmeltåg, men dom här är ihopknytna och går i långa, långa led.

Så är man då äntligen uppe på Galdhøpiggen, 2469 Möh, ca 6 timmar sen vi startade (och här har man placerat ett fik! Som sagt vad, norrmännen är verkligen speciella!)
Här uppe blir det lunch och vädret blir bättre och bättre och efter att ha njutit i solen på maten, så bär det av nedåt igen vid 16-tiden.

Några får följer oss sista biten ner mot Spiterstulen och när vi är tillbaka till tältet, för lite middag och fika efter det, då sitter en whiskey som en fläskläpp, när man njuter av att kunna slappna av i gräset igen.

Nästa morgon när vi vaknar är det regn och dimma uppåt bergen och det känns bra att få bryta läger och ge sig iväg med bil mot nästa mål.
En massa småvägar senare är det dags att packa ur bilen, på en parkering ca 8 km från Glitterheim. Här blir det lunch och solen har återvänt och vi ser regnbågar.
Strax innan Glitterheim hittar vi en campingplats med lite lä, där vi ligger lite skyddade ifall vinden ökar.

Natten ger en del regn och barometern fortsätter att sjunka, men vi ger oss iväg på en ca 6 km lång vandring, från 1384 Möh, efter frukosten upp mot Glittertind och Norges högsta berg, 2470 Möh, men då inräknat snön och isen på toppen.
Vi hinner inte långt upp på berget, innan snön blåser in starkt från sidan och innan lunch så har vi så dåligt väder, att vi ger det lunchrasten på sig, så får vi se om vi ska fortsätta uppför, eller avbryta och starta nedfärden istället. (Vi möter här en massa norrmän som nästan lyriska berättar att dom ger upp här och ska få gå upp imorgon istället…?!)

Efter att ännu en ”kulinarisk upplevelse” har passerat, så har snöstormen lagt sig så pass att vi bestämmer oss för att fortsätta uppåt. När vi närmar oss toppen så kommer det även en massa dimma (eller om det är moln som vi befinner oss i ), som gör att man blir extra försiktig, eftersom vi vet hur mycket det stupar på sidorna här uppe på toppen av Glittertind.
Några bilder i dimman och vi ger oss iväg nerför igen.

Nästa dag, efter en skön och välbehövlig nattsömn, så är molnen tillbaka och det är dags att vandra tillbaka till parkeringen och bilen för en lång färd tillbaka till Svedala.